Colombia är coolt

Jag trodde faktiskt inte att det fanns någon nu levande kultur där zoofili var socialt accepterat, men om detta är en seriös video så har colombianerna övertygat mig.

Enligt filmen är det i Colombia vanligt att män har sitt första sexuella förhållande med en åsna. Läkare rekommenderar det, och både kvinnor och män verkar ta det hela med en axelryckning. Det är så man gör helt enkelt. En kvinna i dokumentären säger att det är NORMALT.

Det får mig att börja längta efter en bättre värld. En värld där jag öppet kan stå för vem jag är utan att behöva utstå spott och spe. En värld där risken för att bli ”outad” inte längre finns. Där jag kan gå med båda mina pojkvänner i stan utan att folk pekar och höjer på ögonbrynen. Tack Colombia, ni har givit mig en liten strimma hopp.

Filmen har också en intervju med Hani Miletski, och lite annat smått och gott. Visserligen lämnar kvinnosynen en del att önska, men ur ett zoofilt perspektiv är det helt underbart. Om man gillar åsnor, förstås

Update: En God Vän har upplyst mig om ett stort fel i dokumentären. Det är Hani Miletski’s påstående om att åsnesex är en urgammal förcolombiansk sedvänja, vilket inte stämmer då åsnor inte dök upp i Colombia förrän med europeerna på 1700-talet. Innan dess hade man bara hundar och lamor som tamdjur. Tack för den upplysningen God Vän ^-^

Jag skall också lägga in en varning om att det i slutet på sista avsnittet kommer en del för vissa människor obehagliga scener involverandes nakna män och åsnor. De varnar rätt tydligt innan, men för dem som inte vill se sådant så är ni varnade i förväg.

Lyckan är att veta vad som är normalt och att det normala har vida gränser.
- Inge & Sten Hegeler

Lyssna inte på dem, de är Onda!

Det finns ett fenomen som är vanligt i debatter när det handlar om sex, särskilt då former av sex som inte är subventionerade och godkända av staten. Det handlar om att man vägrar lyssna på dem som man debatterar om.På ett svenskt forum som jag inte nämner vid namn förekommer inom en av klubbarna en diskussion huruvida man skall tillåta medlemmar som försvarar zoosexualitet, eftersom klubben handlar om att ta ansvar som djurägare. Går zoosexualitet och ansvartfullt djurägande ihop?

Ofta om någon går ut med att de är zoosexuella i en debatt om djursex (eller djur över huvudtaget), så förringas denna persons inlägg med argumenten att eftersom de är zoosexuella så har de ingen talan i debatten. Självklart vill ”tidelagare” inte att djursex ska vara förbjudet, de vill ju kunna fortsätta våldta djur i lugn och ro, och det är som en oskriven regel att zoosexuella alltid förvränger argument till sin fördel (*host*sen när gör inte motståndarsidan det?). De som försvarar zoosexuella är ofta det själva i smyg, eller så har de bara inte kommit underfund med det själva ännu.

Eehhh… Ja, och alla som är emot zoofili är egentligen djur själva, de har bara inte kommit underfund med det ännu. Det är ju en bra härskarteknik om man vill döda debatten och tysta motståndarsidan när man själv fått slut på hållbara argument, och tydligen väldigt vanligt också. Försvarar man något så är man det själv.

Sen när blev det brukligt att inte lyssna på dem som ett ämne handlar om? När ska vi sluta lyssna på snickare, de vill ju ändå att huset ska rasa ihop för då får de tjäna mer pengar, eller? Sen att de har kunskap och erfarenhet av ämnet hör inte hit. Men just sex verkar ju vara såjättefarligt så det måste vi skydda de stackars oskyldiga djuren ifrån. Även om djuren i många fall är de som uppmuntrar till sexuella kontakter, sen att de (enligt ”biologisterna”) gör det fr att få fortplanta sig gölr ju det hela ännu värre, för det är ju det enda legitima skälet till sex.

Samtidigt finns det en stor dubbelmoral, man hävdar att alla sexuella handlingar riktade mot djur är våldtäkt och automatiskt innebär lidande för djuren, samtidigt som man försvarar djuruppfödning, köttätande eller kastrering. Med andra ord är systematisk våldtäkt helt okej, så länge den utförs av en individ av samma art, och det är helt okej med barnamord och könsstympning, så länge man tänker rätt tankar när man gör det. Det är till och med okej med tidelag, så länge det utförs under kontrollerade former och människan har rätt syfte (inseminering i uppfödningssyfte).

Ofta leder oss fruktan för något ont till något ännu ondare.
- Nicolas Boileau

Gör det ont?

Härom veckan läste jag ut ”Pleasurable Kingdom” av Jonathan Balcombe. Det var intressant läsning, och mycket var sådant jag funderat på och förmodat själv under lång tid. Särskilt då del 6, om sex på sidan 106 (fyndigt va? ). Författaren hävdar att djur känner njutning likväl som lidande, att de gör saker och ting inte pga överlevnad, fortplantning eller evolution, utan på grund av att de gillar det de gör. Det handlar alltså inte bara om undvikande av lidande och smärta, utan även om jakten på njutning och positiva upplevelser.

Inom djurrätt har det länge talats om djurs förmåga att känna smärta och lidande, och det är väl mer eller mindre vedertaget nu att djur inte ska utsättas för onödigt lidande eller smärta. Men det är ju bara ena sidan av myntet. Den andra sidan, förmågan att känna njutning och strävan efter den, nämns nästan ingenstans. När det gäller djur och sex så verkar det snarare vara tvärtom, under årens lopp har jag hört alla möjliga underliga påståenden. Som till exempel att djuren får ont av sex, och gör det enbart för att få ungar.

Men har man någorlunda djurförståelse så borde man väl märka att så inte är fallet? Djur är varken pryda eller moraliserande, allra minst över sex. Och jag betvivlar starkt att djuren skulle vara medvetna om att sex nu ger ungar fem-nio månader senare. Dessutom finns det en levnadsregel som överstiger allt annat; lidande undviks, njutning söks. Det finns undantag till denna regel, men de är såvitt jag vet väldigt ovanliga. Djur kan äta giftiga växter som innehåller hallucinogena droger, för ruset upplevs som en välbehagskänsla = njutning. Men smakar det dåligt, även om det är näringsrikt, så undviks det. Katthanar har hullingar på penis som sägs orsaka smärta hos honan, men vad säger att inte ett drag av masochism var evolutionsmässigt användbart hos kattdjur när det begav sig?

Däremot kan jag tänka mig att många tamdjursindivider inte gillar sex, särskilt bland de större arterna. Om de slipper insemineringsprocessen så tror jag inte att den ”naturliga proceduren” är så mycket bättre. Korna blir fastbundna eller fasthållna, och utan varken uppvaktning eller förspel så kommer en vilt främmande tjur och hoppar på henne. Samma procedur för hästar, ”för att de inte ska skadas”. För hundar är det bättre, men fasthållning och hanhundshjälp förekommer där med. Ofta ser man hur kon eller stoet hoppar och snor sig för att försöka komma undan, eller bara står rätt upp och ner med hängande öron och ser ut som om de helst hade velat vara någon annanstans. Hade de inte varit fastbundna hade det hela kunnat ske på deras villkor. Och hingstarna och tjurarna får ju inte lära sig någon ”hyfs”, de vet att de kan hoppa pang på utan ansträngning eller omtanke. Har man bara sett den typen av ”parning” (jag kallar det arrangerad våldtäkt) så förstår jag om man tycker djuren lider.

I det fria eller i en hage där båda är lösa ser man att det är helt annorlunda. Båda uppvaktar, visar upp sig, klias, slickas, gnider huvudena mot varandra och leker, allt för att lära känna och se om de gillar varann. Vill inte honan är det fritt fram för henne att säga ifrån eller gå därifrån. Jag misstänker att orsaken till att inte denna metod används oftare är pga att den är tidsödande, och det är inte säkert att det blir någon parning om båda inte gillar varandra. Och är man bara ute efter en avkomma på sitt djur och struntar i hur det sker bara det går fort så är det en onödig och omständlig procedur.

Men det känns som grov dubbelmoral om man är medveten om detta men hävdar att zoosexuella handlingar är våldtäkt. För i det fallet är det helt okej med våldtäkt, så länge det utförs av en individ av samma art.

Många anser att de har blivit liberala bara för att de har ändrat inriktning på sin intolerans.
-Wieslaw Brudzinski

Nöjesguiden informerar

För ett tag sedan hittade jag en intervju på Nöjesguiden där man försöker bena ut zoobegreppen lite och förklara för läsarna vad det hela handlar om.

Zoofili – Så funkar det!

Jag gillar artikeln, den är en bra introduktion. Och bilden är bara för gullig Däremot är jag tveksam till förklaringen av ordet ”bestialitet”.

Ordet är uppenbarligen direktöversatt från engelska, där ”bestiality” har samma betydelse som svenskans ”tidelag”, dvs sex med djur. Men det måste inte vara ett ”känslokallt djurknull”. Den egentliga termen tror jag är zooerasti, dvs en person som tänder sexuellt på djur men utan att bli kär i dem så som en zoofil blir. Men det betyder inte att de inte kan känna starkt för de djur de är med, de flesta är lika duktiga på att ta hand om djuren som de flesta djurägande icke-zoos. Liksom en del inte borde få ha djur alls, precis som en del djurägande icke-zoos. Djurplågare finns överallt, och det är dem man borde rikta krut mot, hellre än att skjuta i blindo mot ett påhittat hot.

De som använder djur som surrogat när inget annat finns till hands, eller som har sex med dem i förnedringssyfte för sig själva (vanligt främst bland tjejer) vill jag egentligen inte kategorisera inom zoosexualitet alls. De har ju ingen dragning till djur som sådana. Har de det så är de zooeraster, zoofiler eller zoosadister. Det betyder inte att det är fel per se, så länge de inte tvingar eller skadar djuren. Tankar i sig kan inte skada, men jag definierar det inte som en del av zoospektrat.

Jag hoppas det kommer fler artiklar som denna, och även om andra sexuella minoriteter och företeelser. De behövs, för det känns som om de som vill förbjuda allt utom ”vaniljsexet” får stå oemotsagda och spy ut galla om maktrelationer och våldtäkter som oftast bara existerar i deras egen fantasi.

”Det händer ofta att en människa har mänskligare förbindelser med en katt eller en hund än med någon mänsklig varelse.” – Henry David Thoreau

Don’t pet the dog – he confuses it with romance!

Jag har aldrig riktigt fattat det där med bloggar. I början när de först dök upp var jag mest irriterad på allt tjat. Men så har jag ju alltid varit lite ”efter” om man säger så, jag sitter jämt med näsan begravd i någon bok och drömmer om ”fornstora da’r” när man kunde bo helt isolerat i skogen med bara djuren och överleva, utan Samhällets lagar och regler om hur man ska leva, tänka och känna.

Första gången någon påpekade att jag borde skriva en blogg så bad jag personen dra åt h*e. Här skulle inte uttryckas något! Forum har jag skrivit på länge, men det var ju en annan sak. Men det kan ju vara trevligt att skriva någonstans där ens sakliga och sunda (nåja) debattinlägg inte drunknar i tre miljoner andra, dessutom verkar det vara skralt med bloggar om sexualpolitik och djurrätt skrivna ur en zoofils synvinkel.

Bloggen kommer handla om lite allt möjligt. Sexualpolitiska frågor, nyheter, djurrätt, och allmänna funderingar om ditt och datt. Välkomna!

 ” Vetande utan förnuft är dubbel dårskap.”